Kristina Paltén

Äventyraren, författaren och världsrekordhållaren är den första kvinnan att springa genom Iran, helt ensam. Hennes berättelse tar oss med på resan där hon färgstarkt målar upp känslor av rädsla, hopp, envishet, glädje, och om hur det går att locka fram den gränslösa potential som finns i varje människa.

Vem skulle du vilja äta middag med, Kristina? ”Min pappa som bor på ett demensboende, det är en ynnest att få umgås med honom.”

Som barn uppe i ”Pite” berättar Kristna att hon under sina första veckor i skolan gjorde allt för att inte synas och att inte ta plats. Det var till och med så illa att hennes läraren en dag, tre veckor in i terminen frågade, ”Vem är du, dig har jag inte sett innan!”.

”Planen var, träffa en man, skaffa barn, klippa gräset och bli pensionär”

När Kristina var 30 år tog hennes vän med henne att springa tjejmilen och efter den fantastiska känslan, att trots sina tvivel ta sig i mål, började passionen för att springa längre och längre att växa sig stark. Hon berättar att hon nu är ultralöpare och världsrekordhållare i löpning på löpband. Att övervinna sin rädsla av att misslyckas inför flera tusentals åskådare som samlats för att både fysiskt och via webb bevittna hennes världsrekordförsök gör att Kristina beslutade sig för att börja ta plats, höras, synas och att leva för det som hon vill åstadkomma och inspirera andra i vad de också kan åstadkomma om vi följer våra innersta önskningar.

Kristina vill påverka den främlingsfientlighet som breder ut sig i Sverige och hur rädsla inte ska få definiera hur ett samhälle är. Hon bestämmer sig för att springa genom Iran, ensam. Hon stolpar ner sina största rädslor, att bli våldtagen, misshandlad och satt i fängelse och inser att snabbt att hon själv inte vill styras av sina fördomar utan vad hon vill åstadkomma. 

Flyget går till Iran och med sin barnkärra packad med tält, kläder, kök och lilla maskot börjar hon sin 1840 km långa resa. Efter endast 1 km är hon redan redo att ge upp för sina rädslor, men efter ett mål mat i magen och tanken, ”sätt en fot framför den andra, hur svårt kan det vara” fortsätter hon sin löpning. 

Hon berättar att det hon får uppleva under vägen är allt annat än de rädslor hon haft inför resan, istället uppkommer en annan typ av rädsla, rädslan av att aldrig få vara ensam. Kristinas ögon lyser av värme när hon inlevelsefullt tar oss med i alla fantastiska möten med människor och det som erbjuds henne gång på gång. Hon blir överöst med frukt, nötter, grönsaker, vatten tillagade måltider ja till och med hembränd sprit. Hon erbjuds husrum och sovplats vart hon än kommer, i många fall i familjernas egna sängar. Hon fortsätter och beskriver tacksamheten det iranska folket har för henne som svensk, som väljer att besöka deras land. 

Det statliga Iranska tv-bolaget filmade bitvis hennes 59 dagar långa resa och skapade en dokumentär som nådde ut runt om i hela världen. På grund av den skapades möjligheter till en egen bok som nu blivit översatt i sju språk och tack vare dokumentären och boken har Kristina allt som allt nu nått ut till över 45 miljoner människor. 

Hon fortsätter, man kan tro att det här är en berättelse om en modig kvinna som såg igenom sin fantasi och sina fördomar. Men det är en berättelse om hundratals vardagsmänniskor som räckte ut ett äpple för att välkomna en människa av välvilja och omsorg. Och det är det som gör oss till de människor vi är. Om du som främling kan lita på någon annan så kan vi lita på varandra, du kan ge alla en bättre värld!

”Människan är inte ett resultat av sina erfarenheter, hon är orsaken till sin framtid.”